Nobody shuts me down like you.

Och jag går omkring som en vålnad med min luva nerdragen över ansiktet. Så att ingen ska se mina ärr, så att ingen ska se hålet i mitt bröst och smärtan i mina ögon. Jag önskar att tystnaden mellan oss aldrig funnits, kanske hade sorgen varit lättare att bära då. Kanske hade jag enklare kunnat acceptera det faktum att vi aldrig varit och att vi aldrig kommer vara.

Jag längtar till hans kyla och hans famn

Drömmar från en förgången tid väller fram, växer sig återigen starka i mitt bröst. Nånting som säger att jag hör hemma hos dig ekar i vinden, nånting som är så mycket starkare än mig. Minnena tycks dansa framför mina ögon då jag blundar. Och jag älskar dig, med varje molekyl jag har i min kropp. En så genuin kärlek som sprider sig ut i varje vrå av mig och fyller mig med längtan. Längtan efter dina kalla fingrar mot min nakna hud under ett hav av stjärnor.