Nu när allt är slut

Tänker mycket på dig, och allt som varit. Inte bara "oss" utan också allt annat, alla andra. Jag har märkt att när allt tar slut, så tänker jag alltid på dig. Du är som en fastklistrad bild i bakhuvudet, som man oftast inte märker, men som finns där. Du kommer alltid att finnas där.
Jag undrar om jag någonsinn kommer att säga "jag går vidare nu, du finns inte". Jag börjar tvivla på om jag är så stark. Jag undrar om jag verkligen vill gå vidare på riktigt.

Detta är nog ett försök till att få dig att fatta hur jag känner. Eftersom att jag är såpass töntig att jag inte riktigt kan se dig i ögonen och säga det. Jag vet inte hur du skulle reagerat, om du skulle skrattat eller tagit mig på allvar. Så jag skriver det här, i hopp om att du ska läsa.

Tiden rinner och hinner förvsinna innan jag hunnit berätta,

att i mitt hjärta finns du fortfarande kvar.

Och glöm aldrig bort när du söker efter svar,

glöm aldrig bort saker vi gjort och det som betytt något.