Run away and never come back

Idag hade jag dans, för första gången på denna terminen kändes seriöst eftersom att Danshuset har krånglat så mycket med grupperna. Det kändes så skönt att ba få ut allting man höll inom sig som man inte kan få ur sig om man inte dansar, tack Gud för dancehallen!
Det finns dock emellertid andra problem som inte kan lösas genom att bara dansa, skolan är ett exempel. Jag är så trött på den och alla som befinner sig där (förutom Gloria såklart). Det känns som om man bara vill packa och dra iväg nånstanns där man kan få vara i fred för en stund, så att man bara kan få andas och rensa tankarna för en gångs skull. Jag vill bara åka, vart som helst! Orkar inte med någon.
Man lägger ner i princip hela sin själ till skolan men det känns som om den bara spottar på en och bombar en med ännu mer grejer att göra. Visst det ska vara tufft och visst ska det finnas lite motstånd, men nu är jag fan trött på allt.
Jag är trött på alla som är positiva i min omgivning och som alltid verkar palla med allt. Kan ni inte bara också vara lite svaga och känsliga nångång? Ibland käns det som om det bara är jag och Gloria som är mänskliga i klassen. Alla andra verkar vara programmerade till att klara av allting och inte ha tid för känslor.

Först nu märkte jag att jag omedvetet gick in på djupet och öppnade mig i detta spontana blogginlägg. Det känns iallafall lite skönare nu när jag har fått ur mig en liten del av vreden (om man nu ska kalla det för vrede, finner dock inget bättre ord)
Nu ska jag på promenad, puss.