Hon hade förlorat.

Medan hon gick på stigen som ledde hemåt, blåste vinden i hennes hår. Hennes raska steg gjorde att vattnet som hade samlats på marken från dagens regnskurar letade sig uppåt för hennes byxor. Solens strålar smekte hennes hud och fåglarna sjöng högt sin vackra sång.

Hon var ensam med tankarna. Tankarna av minnen som en gång varit sanna.
Det var länge sedan..
Hon minns hur hon hade känt då, hur kroppen hade skakat av lycka varje gång han sett på henne. Hur varje liten muskel i kroppen hade spänts då han sagt att han älskat henne. Hon minns hur vinden hade mojnat varje gång han hade lett mot henne. Ja, hans leende hade fått omgivningen att försvinna, fåglarna och vinden att tystna, och det hade känts som om de var ensama på jorden.
Det hade varit den känslan hon hade levt för, det hade varit världens bästa känsla.

Hon minns hur hans ögon hade glittrat den kvällen då han hade värmt hennes kalla fingrar. Hon minns hur tårarna hade bränt bakom ögonlocken då han kysst henne på kinden och sagt att han älskade henne.
Hon minns hur hon hade givit allting till honom, och hon minns hur han berövade henne allt som hon erbjudit. Allting hade tagit slut så snabbt.
Hon kommer aldrig glömma hur ont det hade gjort när han trampade på deras kärlek, precis som om den aldrig hade betytt någonting..

Hon minns ilskan och vreden i hans mörka, flammande ögon den dagen. Den dagen hon hade önskat att hon aldrig varit där. Den dagen då allting hade förändrats och då hon hade insett, att det aldrig skulle bli sig likt igen.

När hon kom hem satte hon sig vid sin dator och skrev, allt detta som ni just läst. Och allt hon egentligen vill ha sagt är att om ni älskar någon, uppskatta denne till fullo. För att ni vet aldrig riktigt vad ni har, förän ni förlorat det..