Never get trapped in the hands of anybody

Jag vill lägga mig på molnen och bara ligga där och titta ner på alla stressade och uppjagade människor. Staden är full av stress, hela tiden och varje dag. Alla har sina jobb, skolor och problem att handskas med..
Jag kan inte förneka att jag är i krig med mig själv. Varje dag slits jag mellan saker jag borde göra och saker som jag vill göra.
De sista veckorna har varit jobbigare än förväntat och jag lägger för stor press på mig själv. Jag måste klara det, finns ingen annan utväg. Längtar bara tills skolan är över, när alla proven är skrivna och man kan pusta ut för första gången på länge.

Men det är inte bara skolan och proven som ger upphov till oron i min själ. Det känns som om jag inte räcker till.. jag kan inte tillfredställa alla som jag vet behöver och längtar efter min närvaro. Jag ber om ursäkt för det, men jag har faktiskt mitt eget liv att tänka på. Ni o andra sidan tänker sällan på det.
Jag kämpar och sliter som ett djur och jag kan bara inte räcka till. Det känns som om ni inte förstår det, ni förstår inte mig. Precis som om vi pratar två olika språk uppfattar ni inte vad jag säger.

Jag är så trött på att alltid behöva slita ut mig för att uppnå någonting. Motvind är vad jag känner hela tiden.. Visst vill jag kämpa, men att kämpa och slita ut sig mentalt är två helt olika saker.
Jag är fast och jag måste slita mig loss..