Pusselbitar

Medan solen går ner sprids dess strålar på de stora, dominanta molnen. Och när jag tittar upp är himlen inte längre havsblå utan ett ljusrosa täcke befinner sig över mig.
Träden tillför mig med färskt syre som jag suger in i mina lungor och i gengäld ger jag dem koldioxid, och så lever vi i symbios med varandra.

I mina ögon speglas nyanserna från de gula blommorna mot det gröna gräset. Också de lever i symbios..

Naturen delar på allting och allt är skapat så att det passar.. liknelsen ett pussel.

Och jag undrar - varför kan inte människan leva efter detta pussel? Vart vi än vänder oss så är det alltid en pusselbit som fattas.
Vinden. Den berör nästan allt, den smeker bladen på träden och buskarna, den leker i mitt hår och fläktar igenom djurens päls. För vinden är ingenting främmande. Därför kan den inte heller hata genom att undvika att blåsa någonstans.
Vi borde lära av vinden..