Är vi vem som helst?
Är vi inte viktigare än så?
Det är du som har satt oss till världen. Det är ditt blod som rinner genom våra vener.
Två barn, det va ditt ansvar.
Din enda uppgift i livet har du misslyckats med.
Du svek dom som behövde dig som mest.
Du rasade allting som vi byggt upp tillsammans.
Du bara lämnade allting.
Du lämnade dom som älskade dig.
I hjärtat fanns du, på första plats.
Den platsen är nu tom. Ett stort svart hål i min själ istället för ditt namn.
Och det äter upp mig inifrån. Sakta.
Det kommer sluka mig.
söndag, september 9
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Oj...fick ont i hjärteroten nu när jag läste detta...skulle egentligen bara komma in och säja till dig att jag utmanat dig i min blogg....
Skicka en kommentar