Vad övrigt är, är tystnad.

Någonting är konstigt. Jag känner det i luften, jag känner det i magen.
Det känns som om någonting destruktivt är påväg mot mitt håll. Inte en gång till..
Jag känner det negativa trycket från alla håll och kanter.
Låt mig vara ifred. Låt mig få andas, låt mig få leva. Försvinn.

Det kanske är alla svek, mörka ord och lögner som kommit över mig? Det är som om de aldrig vill låta mig vara ifred, som om de aldrig kommer att försvinna. Jag möter dom varje dag. Dom finns hos alla.
Alla gånger som jag förlitat mig på vad folk har sagt, och alla gånger som jag blivit besviken. Man ska aldrig förlita sig på någon.
Men det är svårt att inte förvänta sig något från någon, då man själv ger allting.
Det kanske är sant som dom säger.. att bara de som tänker på sig själva, klarar sig bäst. Det är dom som överlever den hårda och brutala kampen. Livet.