Desdeño el mundo.

Jag ser på världen genom hatiska ögon. Jag föraktar den. Nästan så att jag är rädd för den.
För hur ska jag annars uppfatta den? Som en plats där alla lever i harmoni? Där bråk, mord, misshandel, rån, droger etc inte finns?
Ungdomar, eller rättare sagt barn mördar varandra. 15-16 åringar ska leva med detta på sitt samvete i resten av sina liv. Dom kommer själva att ha barn, dom kommer själva veta hur det känns att vara en orolig förälder.
Men dom har mördat någon, och det kan inte suddas bort från deras minne, deras samvete. Hur kan man leva med sig själv?
Hur kan man gå hem för att käka middag precis efter att man misshandlat en 55årig invalid?? För att efter man ätit upp, gå tillbaka för att "göra slut" på honom..

Vad är det för samhälle vi lever i? Vart är världen påväg?
Tusen frågor men tyvärr inga svar.
Man kan inte skylla ifrån sig. Man kan inte skylla på att man har det skitigt hemma eller inte pallar mera. För livet blir vad man gör det till och inget annat! Det är ens eget ansvar som människa. Att ha gränser, att kunna uppföra sig, att kunna klara sig ur allt detdär jobbiga.

Men ni har mördat någon. En människa som också hade familj, vänner, känslor.. precis som ni själva. Hoppas att det äter upp, och sakta förstör eran själ.. att hans föräldrar istället för att ge honom sin födelsedagspresent, fick begrava sin son. Ni är inte värda någons omtanke.

Vila i frid Riccardo,
detta dedikeras dig, och alla som gått bort i onödan.