Dessa fyra dagar utan dig har varit dubbelt så svårare än de 4 åren med dig, även om det borde vara tvärtom.
Varför såg jag dig idag? Är detta ett test? Om det är det, så är det inte roligt längre. Jag har fattat poängen. Låt mig få leva nu, låt mig få andas lite nu. Låt mig få ta en paus från allting.
Det stryper mig, jag kan inte andas.
Ena stunden vill jag bara glömma allting, hålla om dig och tala om för dig hur mycket jag älskar dig. Men när förnuftet tar över vet jag att jag borde glömma dig helt och hållet. Radera dig från mitt minne och mitt hjärta.
Men hur lätt är det?
Radera vartenda ord du sagt.. radera allting vi gjort och allting vi haft?
Jag känner mig så kluven.. jag känner mig så konstig och tom. Det är första gången på 4 år som jag verkligen känner mig riktigt ensam.
Snälla ta mig härifrån.
You said you´d love me until you die and as far as I know you’re still alive, baby.
onsdag, november 7
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar