Pobre mundo

Bara en snabb tillbakablick och jag ser lycka.
Bara en snabb tillbakablick och jag vill inte vara här mer.
En snabb tillbakablick av en förlorad värld.
Jag stänger in mig i min ensamhet. Vill inte veta av varken någon eller något.

Tack för paranojan, tack för förgörelsen av min själ.
Och när tårar inte hjälper, när ingen hör ropen på hjälp.. återstår bara ilska.
Den okontrollerade vreden som du inte visste fanns inom dig. Du hatar allt. Verkligen allt.

Men nej mamma, du behöver inte oroa dig det minsta. Jag vill inte göra dig orolig, det är inte ditt fel.
Det är bara en period mamma..
Allt detta kommer också få sitt slut nångång mamma..

Silencio

Hay algo en ti..

Jag skulle kunna försöka förklara, det som egentligen inte går att förstå. Jag skulle kunna försöka beskriva känslan i kroppen jag får varje gång jag ser dig. Handsvetten, paniken, dendär konstiga känslan som tar över mig. Som slukar mig, äter mig levande. En känsla av både kärlek och hat på samma gång. En känsla som värmer hela min kropp, som smeker hela min själ.
Jag skulle kunna försöka förklara hur jag mår, hur jag känner. Men det är nånting som ord inte kan förklara. Utan som bara ögon kan se, som bara hjärtat kan känna.

Det är platt

Sommar, vår, höst, vinter.. Sommar, vår, höst, vinter. År efter år efter år.
Och så går det runt, i en cirkel. Våra nästintill patetiska små liv.. Vi försöker ta oss ut, men det finns ingen utväg. Vi försöker klättra bortom murarna men faller ner igen.
Omringade.
Problem följer efter ett annat. Som om att dom står i led, väntandes på att bli märkta.. väntandes på att förstöra. Och när vi inte har nånting att bekymra oss över, så söker vi upp det. Vi hittar nånting att klaga på, nånting nytt att lägga våra tankar och vår energi på.

När tillvaron är platt, den har varken upp- eller nedgångar. Den är platt, grå och dyster.
När nånting är så nära men ändå så långt ifrån. När du själv inte vet vad du vill. När du känner dig borttappad i dig själv.
Det bränns. Skrik, någon kanske hör dig. Någon kanske räddar dig.

Blunda aldrig

I min fantasi är jag inte ensam. Där finns dom fortfarande.
Dom tittar på mig, fyller min kropp med lycka och värme. En känsla som är bekant men samtidigt så okänd. Den är så stark att den slukar mig.
Dom ser igenom mig. Jag kan inte dölja nånting. Som om dom känner mig bättre än vad jag själv gör.
Dom finns inom mig hela tiden. I tankarna delar vi allt. Två hjärtan, men bara ett hjärtslag.
Som en drog man är beroende av, man vill men kan inte sluta. Det är två hjärtan som slår tillsammans.
Dom följer mig vart jag än är. Vad jag än gör. Även om dom är miltals ifrån så är dom ändå här. Så nära, så varma. Dom är det finaste som någonsinn skapats.
Dom kan inte utan mig, en gång älskade de bara mig.

Svammel

Jag vill vara i en annan värld, vilken som helst. Men inte med vilka som helst. För det är viktigt med människor runtomkring en. Dom påverkar oss mer än vad vi tror. Även om man kanske inte riktigt vill tro på det.
Tro. Ja, det måste vi ha. Med en gnutta hopp också kanske. Och om man vill, lite kärlek. Eller mycket kärlek om man hellre vill det. Det är upp till en själv.

Och vi drar slutsatser. För det måste vi. Signalerna är inte alltid självklara, det är inte alltid vi uppfattar dom. Därför drar vi egna slutsatser, vi tror nånting om nånting. För vi är inte säkra.
Men vem är säker? När kan man vara säker på nånting? .. Kanske vid bekräftelse? Alltså vill man också ha bekräftelse då man drar en slutsats.. eller? Jag är inte säker. Är du?

För vem skriver jag egentligen? Mig själv.. jag mår bättre då jag får ut allting. Även om det är svårt att förstå vad jag menar, det är bara svammel. Men det har kommit ut. Jag kan andas igen.

Imprevisto

Det finns saker som vi ångrar.
Ibland ångrar att man träffat vissa människor. Att man överhuvudtaget har brytt sig om dom och ställt upp för dom.
För när man minst anar det så börjar man tycka om dom. Och man kommer på sig själv med att man tänker på dom hela tiden. Man kommer på sig själv med att tänka att man faktiskt vill vara med dom.
Men så händer det..
Det man visste skulle komma nån vacker dag. Men inte så snabbt. Inte nu. Inte idag. Men det kommer, och du är inte beredd. Du förstår varken varför eller hur.

Och vad gör du?
Det finns ingenting du kan göra, för det är inte ditt fel. Det är inte ditt fel.
Bara till att bita ihop, för livet kan vara så jävla orättvist. Gå vidare och radera det. Trots ärret som finns kvar ska du inte tänka på det, skit i det. Så som dom sket i dig..

Traiciónes..

Smärtan av ett svek, är den största smärtan man kan bära.

Störningsmoment 1-5

Störningsmoment 1,
Telefonen:
Ni vet när man ska ringa till typ Telia eller nåt annat bolag så får man ju stå i kö och vänta på sin tur. Och ni vet dendär kvinnliga rösten som var femte sekund påminner en om att "det är fortfarande samtal före, tack för att du väntar".. Ja vad ska jag annars göra k*rring?! Jag fattar att det är samtal före, och varsågod att jag väntar. Sjung lite för mig istället.

Störningsmoment 2,
Vagnen:
När man sitter på vagnen hem efter 5-6 timmar i skolan och tar upp knäna och lutar dom mot sätet framför en. Man är trött, har huvudvärk och massa läxor och annat att tänka på. Det minsta man begär är att få sitta skönt på vagnen påväg hem. Näe då sätter sig nån äldre dam/herre bredvid en och blänger och man VET att dom tänker nåt i stil med "dagens ungdom, kan inte ens sitta fint! Så var det bannemej inte på min tid, nääe då lärde man minsann sig hur man skulle uppföra sig!". Men LEAVE ME ALONE! Smutsar jag ner? Nej. Stör jag någon annan? Nej. Om ni tycker att det är så jävla jobbigt så är det bara till att vända bort huvudet och låtsas att jag inte finns. Jag vet minsann visst hur man uppför sig! Det är ju inte så att jag är någon ligistunge som hoppar på säterna precis. Vad hade ni sagt då?

Störningsmoment 3,
Tändaren:
När man är sjukt röksugen och upptäcker att tändaren ligger kvar på köksbordet hemma, själv står man ensam på hållplatsen.

Störningsmoment 4,
Dagen efter...:
Det är söndag morgon, klockan är 9.30 och du är bakis. Denna söndag har du tänkt spendera i sängen. Inget annat. Vartenda litet ljud skär i öronen och solljuset gör dig blind, det va därför du drog ner persiennerna igårkväll då du knappt kunde stå på benen.
Plötsligt stormar morsan in i rummet med dammsugaren och dammvippan i högsta hugg. Inte nog med att hon drar upp persiennerna, nej hon måste också lägga till att "Upp o hoppa! Det är en så fin dag idag Marina, riktigt höstväder! Vad gör du i sängen såhär länge egentligen? Ska vi ut och promenera?".
Mamma jag älskar dig, men KLOCKAN ÄR 9.30 OCH DET ÄR SÖNDAG! Du vet vad jag gjorde igår, låtsas inte som om att du inte hörde mig när ja kom klampandes in genom dörren kl. 3 igårkväll!

Störningsmoment 5,
Dolt nummer:
Ingen har ringt dig på hela dagen så du lägger telefonen i rummet medan du går på toa. När du kommit ut ser du ett missat samtal från dolt nummer. Why God, whyyyyyy?

Jag godtar utmaningen

Regler:
Bloggaren skriver 8 fakta/vanor om sig själv.Den som blir utmanad skriver ett eget blogginlägg om sina 8 fakta/vanor och skriver in dessa regler.I slutet av inlägget skriver du 8 personer som du utmanar och skriver deras namn. Glöm inte att lämna en kommentar om utmaningen i deras kommentarrutor på deras bloggar, så dom vet att dom har blivit utmanade och läser ditt blogginlägg.

• Jag brukar prata med mig själv i spegeln
• Jag älskar choklad i alla dess former
• Kaffe är mitt dagliga missbruk
• Jag kan inte leva utan min telefon
• Jag har fobi för vatten, sprutor och insekter
• Min absolut bästa vän är min mamma
• Jag tittar nästan aldrig på tv
• Jag älskar vintern

Jag utmanar:
Jim, Sebbe och Henrik.

U srcu sam te nosila

Är vi vem som helst?
Är vi inte viktigare än så?

Det är du som har satt oss till världen. Det är ditt blod som rinner genom våra vener.
Två barn, det va ditt ansvar.
Din enda uppgift i livet har du misslyckats med.
Du svek dom som behövde dig som mest.
Du rasade allting som vi byggt upp tillsammans.
Du bara lämnade allting.
Du lämnade dom som älskade dig.

I hjärtat fanns du, på första plats.
Den platsen är nu tom. Ett stort svart hål i min själ istället för ditt namn.
Och det äter upp mig inifrån. Sakta.
Det kommer sluka mig.

Don´t

Jag har förlorat både min förmåga och lust att skriva. Det va min passion en gång i tiden och jag skrev alltid.. det är bara borta. En del av mig är borta.
Jag vet varken vad som har hänt eller varför.

Kanske är det så att jag har för mycket att säga.
Kanske vet jag inte vart jag ska börja.

Det blir väl så när ögat har sett för mycket. När örat har hört för mycket. När hjärnan är utmattad av tänkande. När läpparna är rädda för att säga för mycket, eller för lite.


Världen är kaos, förlora inte dig själv.